Det här är en skrivplanka: because I’m Painting Thoughts. Att skriva har varit min frihet sedan jag först höll i pennan och skrev ner mitt första ord. Alla mina tankar ville jag visa Jesus.

Jag skriver för att minnas, jag skriver för att tänka, jag skriver för att känna och visst kan du läsa min blog och tänka: Vad skriver hon om egentligen. Men ta med dig en sak: det är ett ord-  Från Mitt hjärta till Ditt

Den ville söka, den ville berätta om alla äventyr

Min hand tvekade, jag ville ju inte spela

Varför kunde den inte låta bli, noterna var inte klara

Ton för ton reste den, likt dalarnas kurvor smekte den

Alla höjder i mina sinnens sfär, ett farväl väntade

Den hade tagit, den hade stulit

Den hade viskat en sång

Ekot ekar fortfarande

Det var återigen jag, återigen skrämde jag iväg

Varför?

Minns du då vi sågs, du blev min värld mot min vilja

Jag trodde att jag var jag; stark som alltid

Med en mur som snuddade vid stjärnorna

Jag simmade med fria simag men nånstans på vägen ledde du mig

och jag, mot all vett, slutade sparka och vilade

Visst är det alltid samma historia? Men denna slutar annorlunda

Det har den gjort länge

Ska jag hylla den för att den är rebellisk eller feg?

Jag vet inte, just nu är jag stum

Det har snart gått en månad

Ekot ekar fortfarande

If you get lost

Follow your heart

There is no better map

Var ett levande uttryck för Guds godhet:
godhet i ansiktsuttrycket, godhet i ögonen,
godhet i leendet, godhet i den varma hälsningen.

- Moder Teresa

Känslorna är många men orden få. Vad ska jag säga? Vad kan jag säga?

Mina tankar går till pojken.

Var är din mamma, din pappa, var är dina små systrar och var är din storebror? Vem håller din hand? Vem hör dig viska: mamma?

Jag känner hjärtat hammra mot bröst korgen, den vill ut. Den vill springa till pojken, ta hans hand och torka bort hans tårar. Hjärtat vill brista ut i gråt, bittert gråt.

Kaos!

Hallå!?

Var är du?

Ser du inte! Han blöder, han gråter!

Hjälp honom!

Jag springer till mina nära och kära, de svarar mig:”Vad ska vi göra?” Jag springer till vänner och bekanta och de svarar mig, ”Ja, vi måste hjälpa!”. Men lika snabbt som vattnet rinner ur ett spillt glas försvinner den tanken.

Att stå tyst vid sidan och titta på är likgiltighet. Att känna med offren men att inte göra något åt saken innebär det, åter igen: likgiltighet.

All that is necessary for the triumph of Evil, is that good men do nothing.                                                  

- Edmund Burke.

Jag springer runt, jag vet inte var jag ska! Men någonstans måste det finnas hjälp.

Mina tankar går till den unge mannen.

Den unge mannen tittar på den lille pojken, det är hans bror nu. Flera ligger skadade bredvid, barn ligger döda  överallt och människorna springer skrikandes fram och tillbaka: icke vetandes vad de ska göra.

Kaos!

Den unge mannen ser hur en främmande man tränger sig fram igenom folkmassan, en fotograf. Vad tänker den unge mannen på när han ser fotografen?

Han ser någon som inte har sett rädslan i vit öga, en som inte har fruktat livet mer än döden, en som inte vet hur enkelt den här pojken sugs in i ondskans korridorer. Varför står han där och tittar på? “ Ser du inte ondskan runt omkring? Kom och hjälp mig!”

Fotografen lyfter kameran. Inombords skriker hans hjärta: Den vill hjälpa den unge mannen!

Ett ögonblick, ett möte.

Vinden andas tyst.

Världen står still.

Genom en svart lins möts ondska och likgiltighet.

Öga mot öga för en sekund.

KLICK!

Två hjärtan slutar att slå.

 En evighets tystnad.

Linsen riktas neråt.

Pojken fortsätter att gråta…

—–

Min enda hjälp finns hos Herren! Fader hjälp dem! Ta emot min bön och hjälp dem. Herre förbarma dig över oss! Förlåt mig för min likgiltighet..

Jag kastar linsen med all min kraft, kastar iväg den bort till det djupa havet. Jag ska aldrig mer stå tyst! Jag ska aldrig igen tillåta ondskan tränga sig igenom min port, aldrig…

 Ett skrikande hjärta med en svart lins: det är likgiltighetens portar till ondskans korridorer – Gaza

På en gravsten i  Vadstena Kloster

~ Anonymous