Det har snart gått en månad
Ekot ekar fortfarande
Det var återigen jag, återigen skrämde jag iväg
Varför?
Minns du då vi sågs, du blev min värld mot min vilja
Jag trodde att jag var jag; stark som alltid
Med en mur som snuddade vid stjärnorna
Jag simmade med fria simag men nånstans på vägen ledde du mig
och jag, mot all vett, slutade sparka och vilade
Visst är det alltid samma historia? Men denna slutar annorlunda
Det har den gjort länge
Ska jag hylla den för att den är rebellisk eller feg?
Jag vet inte, just nu är jag stum
Det har snart gått en månad
Ekot ekar fortfarande
“Jag trodde att jag var jag; stark som alltid
Med en mur som snuddade vid stjärnorna”
Det där var en punchline som kändes ända in i märgen. Grym poesi!
Tackar =)